Vara kristen är icke vara läsare

Lärjungen fortfor: Om mina vänner hedningarne
ville låta bli att tro det en kristen måste vara läsare,
skulle de komma i skaror till vårt Pantheon. Luther åt
och drack vad man satte för honom, som Paulus säger;
spelade, sjöng, gick på jakt och i kägelbana. Han svor
också, men märk väl, han bad aldrig Gud förbanna
sig eller satan ta sig, men han kunde säga att något
var förbannat eller djävulen i våld. Nu tycker jag han
kunde låtit bli en del, efter som det väckte förargelse,
och efter som han var överstepräst och profet. Det
är en stadig villa att vi lekmän skola leva i vardagslag
som om vi vore präster. Vi kan inte det, ha inte tid
och råd, och det är skam att begära det! Men prästen,
det är annat; han har ägnat sitt liv åt Herrens tjänst
och han skulle använda veckans sex dagar på att
bereda sin predikan utantill. Jag vill icke jämföra
honom vidare med skådespelarn, men om söndan skall
han kunna sin roll utantill åtminstone; därför har han
sitt bröd. Ser församlingen att han läser innantill, så
tänker de: det där kan vi också, det är ingen konst!
Och Herrans tjänare måste iakttaga sig, eljes väcker
han förargelse. Han kan gärna vara stram och hålla
folk ifrån sig, ty han representerar och är icke privat
person. Med lekmannen är en annan sak, han är en
fattig syndig människa, som man icke har rätt begära
så mycket av, när han skall gå i dagens tunga, mitt i
världens ondskor.


(August Strindberg)