Att åldras med smak

Läraren fortfor: När man blir gammal, förvånas
man först över att mänskor ha liksom lov att göra en
orätt. Beklagar man sig, får man intet deltagande, utan
alla, till och med ens vänner, ställa sig på den
kränkandes sida. Men när man upptäckt hemligheten, så tar
man det med ro. Man blir lurad i handel och vandel
och säger sig: det har du för det! Ens barn bli
otacksamma och svåra; precis som du själv! – Ungdomen
är övermodig och fräck emot en: det känner du igen.
Tjänarne fuska med arbetet och småstjäla; det får
man dras med, när man tänker på sitt levererade
arbete den gången och den gången. Vännerna äro
trolösa, alldeles som man varit själv. Genom övning
kommer man slutligen så långt, att man icke begär
något mer, icke fordrar något, icke blir ond. Jag tänker
då alltid på David, när Simei kastade sten på honom
och smädade och Abisai ville slå huvudet av smädaren.
David avböjde hämnden, sägande: »Om Herren bjudit
honom smäda, så må han.» Och när samme konung för
sina synder fick att välja mellan hungersnöd, pest eller
fienders graserande, så bad han få falla levande i
Guds händer, »men i mänskohand vill jag icke falla».

Han förstod att åldras med smak och göra upp
bokslutet, så att han gick hädan prisande Gud »som
prövar hjärtan och älskar rättsinnighet».


(August Strindberg)