Lärjungen frågade: Har man rätt att ångra hela
sitt förflutna, om man upptäcker, att man gått i
villfarelse? – Om du med ångra menar önska ogjort,
så har du icke rätt; ty det finns något berättigat i
varje människas liv, och varje villfarelse blir genom
vederläggningen en ofrivillig anledning till sanningens
seger; menar du med ångra att avsky dig såsom bärare
av falskheter, så har du rätt. Säg något till ditt
försvar! – Jag kan säga: jag var barn av en ond tid;
jag var förförd av min ungdoms förförare, ingen
nämnd; mitt förstånd var starkare än mitt gudomliga
förnuft; mitt kött rådde på min ande; mitt medfödda
trots, mitt ärvda känsliga sinne mottog intryck utan
kritik, med ett ord, jag skulle kunna kalla mig ett
offer för mina förförare, för mitt påbrå, för min
medfödda svaghet och känslighet. Men att mitt förnuft
slutligen vaknade, det räknar jag icke som en förtjänst,
utan som en nåd; att jag fått tid att vederlägga mina
villfarelser, anser jag som den största lycka mig
någonsin hänt, och därför önskar jag icke mitt förflutna
ogjort, fastän jag avskyr det.
(August Strindberg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar