De förförde bli förförare

Lärjungen fortfor: Varför jag och många haft så svårt att bli riktigt kristna, är väl därför att vi härstamma allt för direkt från hedningar. Vi voro icke acklimatiserade, buro på vilda drifter, och vårt kött var för rått att tåla försakelse och tryck. 

Vi uppfostrades också i apteorien, där vi lärde oss att mänskan tillhörde zoologien och icke antropologien, att den fysiska process för själens regeneration, som kallasomvändelsen från det onda, var neurasteni och botades med varma bad eller bromkalium; då veterinärer sutto som professorer i filosofi och införde zoologi som tvångsämne i prästexamen och Herrans tjänare fingo lära sig att religionen var en kvarleva från tertiärtiden, att djuren voro mer religiösa än människan, och att människan skapat Gud. 

Vår ungdoms förförare lärde oss att Jesu liv var en slipprig roman, att bibelns lära om Kristus gick ut på att han var en framstående galileisk man, och slutligen att övermänniskan var banditen, för vilken allt var tillåtet mot de andra, bara han kunde konstatera falskt alibi och det saknades vittnen. Det var en fasans tid som påminde om romerska käjsartiden, och liksom denna bebådade han också kristendomens ankomst. 

Vi, de förförde, blevo sedan förförare, men tackom Gud att ingen skada skett. Allt tjänar, och vi få tjäna som avskräckande exempel, alltid något. 

(August Strindberg)

Att åldras med smak

Läraren fortfor: När man blir gammal, förvånas
man först över att mänskor ha liksom lov att göra en
orätt. Beklagar man sig, får man intet deltagande, utan
alla, till och med ens vänner, ställa sig på den
kränkandes sida. Men när man upptäckt hemligheten, så tar
man det med ro. Man blir lurad i handel och vandel
och säger sig: det har du för det! Ens barn bli
otacksamma och svåra; precis som du själv! – Ungdomen
är övermodig och fräck emot en: det känner du igen.
Tjänarne fuska med arbetet och småstjäla; det får
man dras med, när man tänker på sitt levererade
arbete den gången och den gången. Vännerna äro
trolösa, alldeles som man varit själv. Genom övning
kommer man slutligen så långt, att man icke begär
något mer, icke fordrar något, icke blir ond. Jag tänker
då alltid på David, när Simei kastade sten på honom
och smädade och Abisai ville slå huvudet av smädaren.
David avböjde hämnden, sägande: »Om Herren bjudit
honom smäda, så må han.» Och när samme konung för
sina synder fick att välja mellan hungersnöd, pest eller
fienders graserande, så bad han få falla levande i
Guds händer, »men i mänskohand vill jag icke falla».

Han förstod att åldras med smak och göra upp
bokslutet, så att han gick hädan prisande Gud »som
prövar hjärtan och älskar rättsinnighet».


(August Strindberg)

Vara kristen är icke vara läsare

Lärjungen fortfor: Om mina vänner hedningarne
ville låta bli att tro det en kristen måste vara läsare,
skulle de komma i skaror till vårt Pantheon. Luther åt
och drack vad man satte för honom, som Paulus säger;
spelade, sjöng, gick på jakt och i kägelbana. Han svor
också, men märk väl, han bad aldrig Gud förbanna
sig eller satan ta sig, men han kunde säga att något
var förbannat eller djävulen i våld. Nu tycker jag han
kunde låtit bli en del, efter som det väckte förargelse,
och efter som han var överstepräst och profet. Det
är en stadig villa att vi lekmän skola leva i vardagslag
som om vi vore präster. Vi kan inte det, ha inte tid
och råd, och det är skam att begära det! Men prästen,
det är annat; han har ägnat sitt liv åt Herrens tjänst
och han skulle använda veckans sex dagar på att
bereda sin predikan utantill. Jag vill icke jämföra
honom vidare med skådespelarn, men om söndan skall
han kunna sin roll utantill åtminstone; därför har han
sitt bröd. Ser församlingen att han läser innantill, så
tänker de: det där kan vi också, det är ingen konst!
Och Herrans tjänare måste iakttaga sig, eljes väcker
han förargelse. Han kan gärna vara stram och hålla
folk ifrån sig, ty han representerar och är icke privat
person. Med lekmannen är en annan sak, han är en
fattig syndig människa, som man icke har rätt begära
så mycket av, när han skall gå i dagens tunga, mitt i
världens ondskor.


(August Strindberg)

Hedniska inbillningar

Läraren talade: Religioner äro regioner,
begränsade områden, territorier, ringar, syndsäckar, där var
och en anser sig som medelpunkt. Nyhedningarne
sitta i sin lilla säck, som har en förmåga att synas
dock, och när de icke se annat än hedningar, inbilla
de sig att kristendomen är på upphällningen eller
redan slut. Och likafullt står den i flor som aldrig
förr, och allting tjänar evangelium, med eller mot
sin vilja. Hedningarne dra fram nya vapen ur
ruinhögar och tempelbibliotek, de stänga kyrkorna och
därmed föra de kristendomen ut i livet in i familjerna,
och när de göra livet bittert för de kristna, vända dessa
sig ifrån det sura och söka det friska. Missionärerna,
som nyss betraktades med löje, upptäckas nu av de
stora upptäcktsresande överallt i öknar och
ödemarker, där de stiftat oaser av mänsklighet och
barmhärtighet, där den utplundrade vandraren kan
vila sitt uttröttade huvud i ro, säker på att ha råkat en
hederlig människa. Den som vill veta hur
kristendomen verkar på en avgudadyrkare bör läsa »Ur en
japans dagbok», eller »Huru jag blev kristen» av Kanso
Utschimura. De som predika den glada hedendomen
kunna där få se hur söndersliten en polyteist lever i
tvivel och kval, kastad mellan de många gudarnes
motsägande bud, 80 millioner gudars.

(August Strindberg)

Rätten att ångra

Lärjungen frågade: Har man rätt att ångra hela
sitt förflutna, om man upptäcker, att man gått i
villfarelse? – Om du med ångra menar önska ogjort,
så har du icke rätt; ty det finns något berättigat i
varje människas liv, och varje villfarelse blir genom
vederläggningen en ofrivillig anledning till sanningens
seger; menar du med ångra att avsky dig såsom bärare
av falskheter, så har du rätt. Säg något till ditt
försvar! – Jag kan säga: jag var barn av en ond tid;
jag var förförd av min ungdoms förförare, ingen
nämnd; mitt förstånd var starkare än mitt gudomliga
förnuft; mitt kött rådde på min ande; mitt medfödda
trots, mitt ärvda känsliga sinne mottog intryck utan
kritik, med ett ord, jag skulle kunna kalla mig ett
offer för mina förförare, för mitt påbrå, för min
medfödda svaghet och känslighet. Men att mitt förnuft
slutligen vaknade, det räknar jag icke som en förtjänst,
utan som en nåd; att jag fått tid att vederlägga mina
villfarelser, anser jag som den största lycka mig
någonsin hänt, och därför önskar jag icke mitt förflutna
ogjort, fastän jag avskyr det.


(August Strindberg)

Tron är störst

Läseriet är ett penitenstillstånd,
vilket människor med själisk snygghetskänsla bruka gå
igenom såsom ett renande bad. Det är således intet
hyckleri som Dyngherrens barn inbilla sig. Dem som
är sträng mot sig själv, förefaller lätt elak för de
oförstående, och den som lidit ut för sina ondskor känner
sig fri från det förflutna, vilken känsla av de otrogna
kallas egenrättfärdighet. En penitentiarie når aldrig
upp till det fullkomliga utan faller oupphörligt
tillbaka i köttets begär, detta ådrager honom lätt ett
anseende som skenhelig. Luther insåg snart
omöjligheten att få gärningarne i höjd med tron, därför
stannade han vid tron och lät gärningarne ryka, stödjande
sig på Pauli förträffliga lösning av det disharmoniska
ackordet: »Så tjänar jag nu Guds lag med anden,
men syndens lag med köttet.»

Tron, hoppet och kärleken, det är religionens
väsen och kärna, med gärningarne blir det alltid
därefter, oftast bakefter. Men det finns läsare som stanna
i penitenstillståndet och få lätt ett sken av att vilja taga
himlen i förskott; det kan man icke förtänka dem, och
det kan äga hemliga grunder som vi icke känna och
aldrig få veta.

Sokrates angav kännemärkena på en människa
till skillnad från djuret sålunda: blygsel och
rättskänsla; Kristus tillade barmhärtighet.

(August Strindberg)

Perversa vetenskapen

Swedenborg fann aldrig någon
motsägelse mellan vetenskapen och religionen, ty han
genomskådade harmonien i alltet, det lägres
motsvarighet i det övre, enheten i motsättningarna, och
liksom Pythagoras skådade han lagstiftaren i lagarne,
upphovsmannen i verket, Gud i naturen, historien och
människolivet. Den modärna dekadensvetenskapen,
som dock fått mikroskopet och teleskopet, ser
ingenting men iakttager bara blåsor och snärtar, fläckar
och streckar, och när den gör slutledningar, äro de
bara dumma eller falska.

Newton, Leibnitz, Kepler, Swedenborg, Linné, de
största, voro fromma, gudfruktiga män; Newton skrev
också en utläggning av Apokalypsen, och Kepler var
mystiker i ordets sannaste bemärkelse. Hans mystik
ledde honom till upptäckten för lagarne för planeternas
banor. Ödmjuka och renhjärtade fingo de skåda Gud,
under det våra dekadenter bara fingo se en apa
uppvaktad av mikroskopisk ohyra. Att vår vetenskap råkat
i disharmoni med Gud, bevisar att den är
pervers och inspirerad av Dyngherren.
(August Strindberg)

Bondförståndets triumf

Bibeln är en uppbyggelsebok,
och har blivit helig, emedan han hållits i helgd av
nationer under årtusenden; och den är inspirerad
såsom alla visa och goda böcker. Om Hamurabis lagar,
skrivna 2,250 år före Kristus, verkligen likna Moses’ [1],
så bevisar det bara att Gud är en och rättsbegreppen
desamma över hela jorden i stort taget. Y-King
uppges vara författad 3,369 år före Kristus och innehåller
samma torra visdom och rättsbegrepp som Hamurabi.
Salomos predikare är mig lika uppbygglig och
djupsinnig, fastän jag fått veta att Salomo icke skrivit den,
och Johannes’ evangelium är lika stort och skönt, även
om Johannes är en pseudonym. Hela nya
bibelforskningen är fullkomligt värdelös för det religiösa livet,
saknar tillämpning och har till upphov, icke kärlek till
sanningen, utan elakhet, skadeglädje och Kristushat.
Det är bondförståndets triumf, handelsmannens
försök att lösa trekropparproblemet med kultavlan, de
lärda bönornas salighet, och den oreflekterande hopens
babelstorn, från vilket de tro sig kunna storma
himmelen.

---

[1] Men det göra de icke.


(August Strindberg)

Dålig matsmältning

När man adderat flera långa tal, är det ens
skyldighet betvivla riktigheten av räkningen. För att
pröva brukar man addera om, men nerifrån uppåt.
Detta är ett sunt tvivel. Det finns ett osunt tvivel,
som består i att förneka allt vad man icke själv sett
eller hört. Att sålunda behandla sina medmänniskor
som lögnare är ohumant och minskar betänkligt ens
vetande.

Men det finns ett sjukligt tvivel, som erinrar
om dålig mage; allting slukas, men ingenting
behålles, allting tas emot, men ingenting assimileras. Därav
följer avmagring, marasmus senilis, lungsot och för
tidig död.

Johannes Damascenus hade flera perioder av sunt
tvivel, då han genom systematisk förnekelse prövade
trossanningarne. När han genom moträkning, minsta
kvadratroten och satisfierandet av värdena blivit säker,
så trodde han. Och då kunde varken människofruktan,
egenvinning, löje eller hot förmå honom förneka sin
dyrförvärvade tro. Det gjorde han bara rätt i.

(August Strindberg)