Läraren talade: Då man vid mannaålderns inträde vaknar till nytt självmedvetande och upptäcker sig vara ett plagiat, så börjar man skära ner sig för att få skjuta ny stam som är ens egen. Vid ålderdomens inträde fryser denna stam ner till roten (ödeläggelsen) och stubben grönskar igen, skjuter nya löv som icke likna de förra men ändå äro lika. Men när nu gammalt och nytt frodas om vartannat, blir det hela brokigt; roten är dock densamma och genom den röjes arten.
Livets dissonanser tilltaga med åren, och det ökade livsmaterialet, som snart blir oöverskådligt. Därigenom lever man, mera i minnet än i nuet, och utefter hela linjen; ibland är jag i barndomen, ibland i mannaåldern, men eget är att ålderdomen icke känns som något börjande slut utan som början till ett nytt, om man nämligen har återvunnit tron, det vill säga vissheten om en efterlevnad på andra sidan. Då känner man sig såsom läsande på examen med förberedande övningar och man blir bokstavligen ung på nytt; lite examensfeber följer med, men också stora förhoppningar blandade med framtidsdrömmar, som påminna om julstämningar, sommarlov, familjefester med försoningar, uppfyllda önskningar; men det doftar även som brutet björklöv och havsstrand, klingar av söndagsklockor och orgel, lockar som nya kläder och rent linne, ett bad i akvamarinfärgat havsvatten, aftonbön och gott samvete, hustrun, hemmet och barnet efter en resa, brasan i snöstorm, första balen och den man helst dansade med, sparbössans öppnande och först och sist examen med sommarlovet!
(August Strindberg ur En blå bok)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar